Natten innan sov jag knappt alls. Veckoslutet skulle gå ut på att teckna en levande människas ansikte. Någonting jag aldrig gjort förut. Jag som inte tecknat människor överhuvudtaget. Det pirrade i hela kroppen så nervös jag var.
Fredag kväll började med Aunis föreläsning om människans anatomi. Det var verkligen intressant, aldrig hade jag kunnat tro hur mycket det är att tänka på innan man börjar teckna en människa. Hur sitter ögonen i förhållandet till näsan och öronen? Hur tecknar man en mun? Vad betyder nacio punkt och zigion?
Och på lördagen var det dags. Vi delades in i två grupper och i var sin ända av ateljén satte sig två damer som modell. Som material hade vi att välja mellan contepennor eller kritor, dvs. rödkrita, kol och blyerts. Först gjorde vi en snabb skiss. Jag prövade skissa med contepennor, men det kändes inte riktigt sitta i min hand så valde i stället mina graffitipennor som legat i min penal sedan år tillbaka. Jag hade god tur som fick mitt staffli nära modellen. Med Aunis hjälp lärde vi oss att se och söka rätta linjer. Bygga upp rätt konstruktion. Och hur viktigt det är att konstruktionen blir rätt innan man sedan börjar fylla på med detaljer. Ljus och skugga. Var är den mörkaste punkten? Helt i onödan hade jag stressat i förväg. Steg för steg började det arta sig. Det var otroligt intressant. Ögonen var det allra svåraste att få på sin plats. De ville av någon orsak inte sitta rätt. Jag gummade och tecknade, gummade och tecknade.Dagarna gick igen fort och på söndag eftermiddag var det dags att finslipa teckningen innan genomgången av allas arbeten.
Inlägget är skrivet av studerande Pia Nessling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar