Här stod jag nu, tillsammans med 15 andra ivriga konststuderande, blyertspennan i högsta hugg och rätt blandade känslor. I somras när jag läste artikeln i tidningen om Nivåstudier i bildkonst på VNF hade jag ännu ingen aning om vad jag skulle ge mig in på. Jag har alltid varit en s.k. hobbykonstnär. Född i en familj där alla målar och pysslar med någon form av konst på sin fritid. Till yrket är jag dekoratör, och jag hade en gång i tiden stora planer på att studera vidare, men så blev det bara aldrig av.
I ateljén hörs ett ivrigt krafsande av pennor och några suckar här och där. I två hela dagar skulle vi teckna en kanna och en vas. Jobba med en och samma bild, lära oss se och hitta rätt form, volym, ljus och skugga. Ja, det var ingen ”peace of cake”, precis. Jag, som också många andra har för det mesta målat, och att teckna kändes lite obekant. Färg kan du slänga på duken. Men, Auni Pelho, läraren, visade oss, var och en, hur vi skulle göra och vad vi skulle fokusera på. Hon rättade till och hjälpe hela vägen. Slutligen var resultatet inte så tokigt. Jag blev nästan överraskad att mitt arbete faktiskt liknade till någonting. Känslorna var mycket blandade, emellanåt kändes det nästan frustrerande jobbigt men oj, ändå så härligt. Det är ju det här jag alltid velat studera. Det kändes ändå så rätt!
Det var ett mycket lärorikt veckoslut. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket det finns att lära sig enbart om teckning. Hur man steg för steg bygger upp en bild. Olika material, pennor, papper. Som hemuppgift till nästa gång fick vi att teckna av ett porträtt eller flera. Och att bygga ett eget underlag.
Inlägget är skrivet av studerande Pia Nessling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar